Söta fredag recension
Hem / Mat, Dryck & Näring / Söta fredag recension
De kommer, lämnar och återvänder. Nej, det kan inte Max. I Söta fredag finns också TV-stjärnan Tess, polisen Fleming, mormor Viola, trollkarlen Bim. Alla på något sätt länkade tillvarandra och till Max och Tobbe. Det tredje avsnittet fokuserar på Alejandro, och slutligen är vi hos Birgitta, som jag väl borde listat ut snabbare vem hon är i förhållande till berättaren, och inte för att det är avgörande för berättelsen, men jag ska väl inte spoila det här ändå.
Ramen för berättelsen, och ingången, är en febersjukdom, med det är snarare hur de fyra avsnitten läggs lager på lager på varandra, som skapar en helhet.
Hetsigt, på gränsen till snubblande kastar sig prosan fram. Men Ia Genberg är smartare, vassare, finurligare. Ia Genbergs meningar och stycken flyter helt sömlöst, och det är ren njutning att som läsare vistas där.
För mig som är bara några år yngre än huvudpersonen är det också roligt att följa med tillbaka till tiden strax före millennieskiftet och uppleva nittiotalet ur hennes perspektiv.
Jag är fast i läsningen, fast i prosan, fast i isärplockandet av skratten, applåderna, tiden, staden. Sanna berättelser ovanpå varandra, som parallella verkligheter. Och hur det nu är möjligt, närmar hon sig Jan Kjaerstads fantastiska prosa från Wergeland-triologin. Och hon gör det så snyggt, så smart, så fräckt! Den där tiden när det fortfarande var möjligt (till och med ganska lätt) att faktiskt tappa bort en person, utan möjligheten att leta upp varandra senare via något som heter internet.
Hon dissekerar applåder, frukostbeteenden, trollerikavajer, skratt, beställandet av tårtor, försöker visa helheten genom de små, små detaljerna. Hon har tidigare visat det i kortfilmen Alla kan inte … ta körkort – en intellektuell föregångare till programmet Sveriges värsta bilförare – och nu gör hon det igen i denna oavbrutet underbara Söta fredag.
Stockholm, en varm fredag i augusti i början av ett nytt millennium: en misslyckad it-entreprenör hittar sig själv på ett fotografi där han inte borde sitta.
Egentligen vet jag inte vad Söta fredag handlar om. Därefter ser sig en teve-drottning i spegeln och ryser.
Dagsarkiv: 16 augusti, 2012
Hur hamnar en man på ett fotografi utan att ha varit på platsen där det togs?
Prata med folk och skriv bara det man egentligen behöver veta.” Men Max använder 325 sidor för att ge det enkla svaret och på vägen hinner han på ett hänförande vis fundera över allt från mansstjärtar, applåder, fredagsmys och konsten att boka en tårta till plattformar, bilkörning, att anlända för sent till sin del av staden och sopor:
”Sopor är bara saker plus tid, saker, massor av saker, allt man omger sig med, plus tid.
Bilder tagna på en fest i it-branschen i 2000-talets barndom blandar sig med en charterresa med älskarinnan Tess tio år senare. För visst förstår Max hur Tobbe har hamnat på det där fotografiet, eller i alla fall någon som liknar Tobbe rätt mycket. Men på något sätt hittar han alltid till slut till kärnan. En lek med berättelser.
Som berättelserna vi berättar för varandra. Den vi var en sömnig morgon i gymnasiet någon gång i slutet av 80-talet finns med oss, i oss, tillsammans med den vi var när vi levde på en varm ö i sällskap med en knarkande trollkarl, när vi mötte vår dotters mor, när vi gjorde karriär i it-branschen, utbildade oss till poliser, blev firade tv-journalister och förvirrade av allt för mycket känslor fick ansiktet mosat i rännstenen.
I Söta fredag finns tidslagren materialiserade i berättaren Max av misstag dubbelexponerade fotografier.
Trots att Ia Genberg är debutant så har hon hittat ett helt egen sätt att berätta, även fast hon rör sig i de skrönelika och humoristiska samtidsskildringar där bland andra Erlend Loe och Karin Brunk Holmqvist vistas. Det är en perfekt tonträff; en melodi, en rytm, ett ständigt framåtdrivande. Kanske tiden som går medan vi håller på med livet?