Recension pippi långstrump

Tvärtom, hon gråter. Maybe those kids would make crazy decisions, like voting to abolish homework and give themselves extra candy every day. De leker med ord, gör hisnande sammanställningar, driver med klichéer, de revolterar och frigör, de signalerar en ny tid, de berättar en historia om det svenska folkhemmet (kappsäcken som metafor för det sociala trygghetssystemet, Villa Villekulla som en del av egnahemsrörelsen och Pippis obändighet som ett motstånd mot den sociala ingenjörskonstens värsta prussiluskor), de driver med totalitarism, de infriar drömmar och, kanske inte minst, de står urstarkt på barnens sida.

Anslaget i den första boken om Pippi berättar om en mycket ensam nioåring, vars pappa försvunnit i ett skeppsbrott och vars mamma dog när hon var bara en liten, liten unge.

Åren skulle gå, men Pippi och Tommy och Annika skulle inte bli stora”.

Det spelar alltså ingen roll att hon fyller 70 år idag och att det barn, Astrid Lindgrens dotter Karin, som namngav henne och på sin elvaårsdag fick ta emot det allra första nedtecknade ur-manuset, idag fyller 81 år. Men också socialt osäker och taskig.

Den i vilken man har ”en hoper tråkigt arbete”,”fåniga kläder och liktornar och kumminalskat” och är så full av vidskepelse och galenskaper att man tror att den som råkar sticka kniven i mun ska drabbas av en stor olycka.

Böckerna om Pippi Långstrump, Astrid Lindgrens texter och Ingrid Vang Nymans illustrationer, är och gör många saker.

Adolf är världens starkaste man, men vad hjälper det mot Pippi, världens starkaste tjej. Tills de träffar sin nya granne, då blir också de lite busiga.

Det är härligt snabba scenbyten. Det mycket att titta på, även statisterna ute i periferin skådespelar verkligen.

En stor ensemble ger möjligheter.

Men Pippi reder ut också detta, lika käckt och modigt som alltid.

Dunder och Blom är så träffsäkra, som hämtade ur en svensk pilsnerfilm från 30-talet, med trådslitna kostymer och kepsen på svaj.

Ja, dekor, kostym och rekvisita, och ljus, är en njutning att skåda. Det är inte bara roligt, eller snarare inte roligt alls, när hon driver med flickan som frågar efter sin pappa (Har han blå ögon?

In fact, giving women the vote seems to have worked out fine for Switzerland.

I wonder what would happen if the voting age were reduced to nine, the age that Tommy, Annika and Pippi are in the book. Den där hiskeliga berättelsen om hembiträdet Malin som slog sönder så mycket porslin och som egentligen är ett svar på de fina damernas klagosång över sina hembiträden, går inte att få tyst på.

Får man inte gå hur man vill?”. Hon skulle finnas där alltid. Publiken får var med om en myllrande marknad med liv och rörelse. Och när flickan ivrigt nickat instämmande: ”Nä, den har vi inte sett”). När hon på kafferepet hemma hos Tommy och Annika försökt kindkyssa de fina damerna, konverserat efter bästa förmåga och doppat hela ansiktet i gräddtårtan är det inte med en känsla av okuvlig självkänsla som hon promenerar hemåt efter att i det närmaste ha körts på porten.

Hon gråter inte över döda föräldrar, utan känner att just hennes mamma och pappa är speciella: ängeln och söderhavskungen (som det heter i årets nyutgåva, Boken om Pippi Långstrump, där n-ordet efter år av debatt ersatts med prefixet ”söderhavs”). Men snabbt förbyts ensamheten i något gott, och man hör Pippi själv eka: att sakna föräldrar är rätt skönt för då är det ingen som tjatar om läggtider eller kommer med fiskleverolja när man är sugen på karameller.

The only possible chance would be if a child emerged who had the charisma and strength to organise the kids, create the movement, and lead it to success. These arguments would sit better if they hadn't also been used against the idea of enfranchising women.